When Life Gives You Melons

...och snön ligger stilla på biltaken utanför vårt hus. Stilla är väl kanske att ta i, under det senaste dygnet har en mindre trevlig storm dragit över Peking och träd ligger nu lite var som helst på gatorna. Tänka sig att det blev kallt så fort. För exakt en vecka sedan sprang jag omkring på Beidas kulturfestival iklädd enbart min folkdräkt och njöt av höstvärmen. Downhill from there, säger jag bara... I Kina har dom ett sjukt system, staten bestämmer ett datum då värmen sätts på i alla hus, vilket vanligtvis är i mitten av november. Detta innebär att jag och Anna den senaste veckan har behövt klä på oss dubbla lager av både tröjor och byxor samt dragit fram mössa, vantar och halsduk och kurat ihop oss under filtar i myssoffan. Vi är väldigt tacksamma att kinesiska staten bestämde sig för att sätta på värmen några dagar tidigare i år, annars hade vi frusit ihjäl under nattens storm. 

 

Den här helgen har varit så fantastiskt lugn och skön, jag tror att vi båda behövde lite rehabilitering från förra helgens hektiska aktiviteter. I fredags efter skolan åkte jag och en kompis till Beijing Zoo, som jag faktiskt aldrig har besökt tidigare, vilket var både kul och sorgligt. Vissa av djuren hade det rätt okej med grönska och stor yta att springa och leka på, medan andra inte hade det lika bra. Efter att sett giraffer springa fritt med sina familjer på en stor savann i Tanzania var det fruktansvärt att se dom lunka fram i en liten inhängnad hage i ett förorenat Peking. 

 

Pandorna var i alla fall sjukt gulliga. Två av dom låg och sov och två var näst intill begravda i varsinn hög av bambublad och försökte äta sig ut. Efter zoo-äventyret åkte jag hem till min älskade roommate, vi åt god hämtmat från vårt favvoställe nere på gatan med alla mat- och fruktstånd och sen såg vi ett otroligt blodigt avsnitt av Game of Thrones. Efter det blodiga avsnittet unnade vi oss ett väldigt oblodigt avsnitt av Mad Men och till det varsinn kopp varm choklad. Friday night well spent! 

 

Igår, lördag, tog vi oss en tripp till den svenska ambassaden, även kallad IKEA. Eftersom vintern har kommit var det dags att köpa ett duntäcke till stackars Anna, som fram tills nu har sovit med 4 filtar på sig varje natt. Vi utökade även vår ljussamling och käkade en god köttbullelunch med mandelkaka till efterrätt innan vi begav oss till himmelriket - shoppen vid utgången! We went crazy på köttbullar, lussebullar, lingonsaft, flädersaft, krusbärssylt, snaps och kanelbullar. MUMS! 

 

Efter vi hade packat upp och packat in våra nyinköpta varor tog jag mig en sväng till Sanlitun för att unna mig lite pedikyr och manikyr. Jag kände mig väldigt fräsch och ren när jag klev ut från salongen, men möttes av en unpleasent surprise när jag gick utanför marknadens dörrar. Regn. Damn it. Så fort den första regndroppen faller från himlen i Peking finns det inte en enda ledig taxi i stan. Jag började gå mot busshållplatsen men upptäckte att det inte fanns en chans att jag skulle få plats på den trånga bussen som körde förbi. Med paraplyt i högsta hugg och halsduken uppdragen över huvudet började jag min långa vandring hem till DongZhimen. Efter ungefär 10 minuter i den kalla blåsten var mina tights genomblöta och mina nyfixade fötter badade redan i det kalla vattnet i mina skor. Värd pedikyr, liksom. Efter 35 minuter kände jag inte längre mina tår eller fingrar, men lyckades envist få upp min mobil ur handväskan och ringde Anna. "Anna!!! Jag dör nu! Det är kallt, och det är blött, men jag tror jag ser ljuset, jag tror jag ser Raffle City! Jag är hemma om 15 minuter!". När jag kom hem stod maten redan på spisen och flickan hade lagt ut en handduk på golvet i hallen som jag fick stå på. Jag kramade ur vattnet ur mina tights, strumpor och klänning innan jag hängde upp dom på tork och drog sedan på mig torra, varma kläder. Maten var varm och god, och Mad Men avtsnittet vi såg gjorde mig rätt varm det med. 

 

Anna gick upp tidigt i morse och började plugga, flitig den där tjejen, och runt 11-tiden drog hon iväg till Wudaokou där hon mötte Polly för en study session. Jag vägrade dock lämna hemmet innan det slutat regna. När vädret hade lugnat ner sig åkte jag till Dawanglu station där jag mötte Anna, Jonathan, Max och Hanna för en riktigt mysig, typisk svensk, fika. Det var superdupermysigt, och det är synd att dom lämnar Peking så snart. Eftersom stackars Jonathan åkte på en fruktansvärd matförgiftning och fick spendera två dagar med dropp och äcklig mat på sjukhus har vi inte kunnat umgås så mycket. Buhu! Men vi är väldigt glada att han lever och att han har återfått sin solbrända färg i ansiktet. 

 

Den här söndagskvällen fortsätter i helgens anda, väldigt lugn, många koppar te och varm choklad. Kanske får man till och med unna sig en kanelbulle... 

 

Puss och kram, ha en fantastisk söndag! 

Peking-Ellen

Hej kära vänner! 

 

Äntligen är disken ren, lägenheten städat, teet upphällt i min tekopp, tvätten i tvättmaskinen, håret nyduschat och myskläderna är på - Med andra ord, jag är redo att blogga! 

 

Det har hänt så mycket sedan sist, även om det bara har gått en dryg vecka, så jag vet knappt var jag ska börja. Kronologisk ordning verkar dock logiskt, så jag börjar med att berätta om vår väldigt intensiva, men fantastiska, söndag förra helgen. 

 

Varje år anordnad Peking University en supersatsig 国际文化节 (hur översätter jag det?)... Just det! Internationell kulturfestival!! Utanför Beidas stora teater finns en stooooor tom yta (tänk Plattan) där det sattes upp en megastor scen och kring scenen stod bås som representerade each country. Jag och Anna steg upp runt 6-tiden i söndags morse, åt frukost, satte på oss våra folkdräkter och drog iväg till skolan för att börja förbereda vårt svenska bås. Båsen pyntas enligt olika teman varje år och i år handlade om The Global Dream och Working Together for a Better Future eller något i den stilen. Jämställdhet ploppade upp i våra hjärnor och smackade därför upp en fet bild på Reinfeldt med dammsugaren i högsta hugg på en av väggarna i båset. 

 

Det var kallt och stressigt när vi först började jobba på morgonen, men under dagens gång blev allt bara bättre och bättre. Solen började skina, människor började rulla in, kineserna älskade pepparkakorna vi bjöd på, och det bästa: vårt bås hade i år utsikt mot scenen så vi kunde se när koreanerna uppträdde med Gangnam Style - Dagen var en succé! Även jag och Anna lyckades ta oss upp på scenen och uppträdde med "Uti vår hage" och ett svenskt medley som vi två snickrade ihop härom veckan, vilket var väldigt kul. Dagen i ära hade jag 3 goa svenskar på besök, Jonathan, Hanna och Max, som kom för att kika på vårt framträdande. 

 

När festivalen avslutades runt fyratiden fylldes scenen med elever som glatt vevade med sina flaggor samtidigt som de dansade till Gangnam style som, såklart, spelades på högsta volym. Jag stod borta vid det svenska båset och önskade att även jag var på scenen, men nöjde mig med att kolla på hur kul dom andra hade det genom min kameralins. Bryggan i låten kommer och flaggorna vevar nu mer än aldrig förr, folk sjunger med och gör sig redo för refrängen som till slut kommer och alla blir som galna; hoppar, sjunger, skriker, dansar, men mitt i all extas slutar alla plötsligt veva, musiken stängs av och allt blir tyst. "Vad tusan?" tänkte jag. "Hur kan dom stänga av musiken när vi precis kom till låtens bästa del?!" Jag rör mig närmre scenen och upptäcker till min förvåning att det inte finns någon scen -  hela kalaset brakade sönder! 

 

Eleverna som alldeles nyss jublat på scenen försökte nu kravla sig ut ur kaoset. Det var helt sjukt! Jag rörde mig ännu närmre scenen och ringde oroligt mina kompisar som varit uppe och dansat för att se att alla var okej. Det var dom, men mitt på scenen låg en avsimmad tjej som blev förd till sjukhuset. Lite senare samma kväll pratade jag med en av hennes kompisar som glatt kunde meddela att inget var brutet och att allt var lugnt. PHU! Kort och gott; En fantastisk dag med ett kaotiskt avslut som lyckligtvis slutade bra. 

 

När alla elever klättrat ut från scenen och tjejen var förd till sjukhus var det dags att packa ihop för dagen, och för mig och Anna var det dags att bege oss till dagens nästa event, nämligen idoltävlingen. Förra året var vi, som ni kanske redan vet, med i en idoltävling som skolan arrangerade och lyckades med hjälp av Erato och våra green bean paste-lådor ta hem första pris. Therefore blev vi erbjudna att vara domare i årets tävling samt uppträda med ett nytt lådnummer, och vi tackade självfallet ja! Vi gjorde vår soundcheck så fort vi kunde, såg till att bordet, stolarna och våra gröna lådor var på plats, och begav oss sedan iväg till Paradiso för varsinn extremt välförkänt kaffe. 

 

Det var väldigt kul att, för omväxlings skull, sitta i domarstolen och inte vara uppe på scenen och framträda (även om det spratt som tusan i benen när vi fick höra deltagarna sjunga. Vi ville ju också upp!). Det var också riktigt lärorikt, vi såg liksom allt på ett helt annat sätt och började tänka på deltagarnas utrstrålning, känsla, självkänsla, hållning, just to mention a few things, vilket gjorde att både jag och Anna blev mer medvetna om vad vi själva måste jobba på inför framtida framträdanden. Våra svenska besökare var så gulliga och kom och lyssnade på vårt nummer, men eftersom hela tävlingen hölls på kinesiska så tror jag inte att det var sådär superkul. Det är i alla fall Jonathan som är ansvarig för den tjusiga filmen av vårt framträdande som ligger på youku.com (http://v.youku.com/v_show/id_XNDY5ODgzMDA0.html), så det tackar vi för. 

 

Kvalitén på deltagarnas framträdanden i årets tävling var väldigt varierad måste jag säga. Vi såg allt från blyga tjejer som sprang av scenen innan låten ens var slut till en Gangnam kille som sprang av scenen för en helt annan anledning, nämligen för att flirta med publiken. Det funkade och han utsågs till årets vinnare av PKU idol. 

 

När den extremt långa tävlingen var över fotades och firades det uppe på scenen (en scen som faktiskt höll hela kvällen). Det var så kul att prata med alla efteråt, framför allt med våra gamla vänner från förra året. Två av mina klasskompisar kom och lyssnade också, Youli och Yuka, världens sötaste japanskor som jag är ganska säker på att jag har berättat om tidigare. Efter tävlingen sprang dom fram till mig och skrek "Ellen vi älskar dig!". Man kan inte annat än älska dom. 

 

Efter en extremt händelserik dag satte sig två glada men otroligt trötta tjejer i en taxi och begav sig hem till sitt älskade DongZhimen och sov bättre än aldrig förr. 

 

Nu blev det här ett väldigt långt inlägg, det blir lätt så när jag inte skriver på länge (och när jag egentligen har andra viktigare saker att göra, typ som att plugga). Nu vet ni i alla fall hur kaotisk en söndag kan vara i Peking! 

 

Also, jag vill gärna dela med mig av lite bilder från festivalen, men tekniken verkar inte vara på min sida idag så det får bli en annan gång. 

 

Until then, ta hand om er! 

 

Ellen