When Life Gives You Melons

Härmed meddelar jag att vi har fått tag i tågbiljetter inför "The golden week", så på tisdag beger vi oss till SuZhou och åker sedan vidare till Shanghai på fredag för att spendera helgen där. Det ska bli superkul!!!

 

Jag har dock känt mig lite sjuk i veckan, så jag hoppas att helgen räcker till för att vila upp mig inför resan. Trots febern lyckades jag kravla mig upp ur sängen i morse, in i duschen och sen iväg till skolan. På tunnelbanan satt jag och gjorde sistaminuten-plugget, som vanligt, på min iPad (använder ett flashcardprogram där jag övar alla nya tecken som vi har test på varje vecka). Plötsligt stiger det på en flicka och en pojke i 5-årsåldern, och bakom dom följde deras föräldrar. Barnen trängde ihop sig på ett säte brevid mig. När dom fick syn på min iPad blev dom helt ställda. "Wow!" Där satt jag och ritade tecken och dom förundrades över att det dels gick att rita på en elektronikplatta och att en utländsk tjej kunde rita så många kinesiska tecken. Flickan satt böjd över mig och jag frågade henne om hon ville rita; hon sken upp som en sol! Åh, vilket fint litet barn. Pojken verkade dock vara livrädd för mig, och höll sig till sin mamma. Flickan skrev sitt namn på paddan och jag berömde henne! (hennes mamma påpekade dock att hon hade glömt några streck och prickar här och var, men att hon var duktig ändå). När vi alla skulle gå av vinkade den lilla flickan och hennes föräldrar hejdå, och ropade "bai bai!".

 

 

Efter mötet med dom små barnen kunde min dag inte bli annat än bra. Jag log mot alla jag mötte, och blev (oftast) besvarad med ett leende. 

 

Efter skolan tog jag mig en tripp till OS-arenan för att hämta ut ett paket från Sverige på en viss Anders Gynnings hotell. Ofta tycker jag att det är väldigt jobbigt att åka tunnelbana i Peking, det är alltid mycket människor, mycket trängsel, mycket varmt och mycket högljuddt. Idag var jag med om en heeeelt ny tunnelbaneupplevelse. Jag hade precis klivit av den trånga tunnelbanan på linje 10 och gick till perrongen för linje 8 där jag möttes av tystnad och stillhet. Tunnelbanan var HELT TOM! Linje 8 byggdes inför OS 2008 och åker förbi alla stora OS-anläggningar, men ingen bor där ute, vilket innebär att (typ) ingen åker dit. Jag var helt chockad. När jag kom fram till 奥林匹克公园, the Olympic park, möttes jag av ännu mer tystnad. Det var helt fantastiskt, efter en subway ride på några minuter var jag borta från innerstadskaoset och ute i det lugna. Ur högtalarna spelades det fin musik, solen sken, luften var ren, jag hade fortfarande ett leende på läpparna från mitt möte med den lilla flickan i morse och allt var bara härligt. Förutom febern, that is. Med lite hjälp från några vägarbetare hittade jag Anders hotell, och inne på hotellet hittade jag även en Anders och en kasse med en "Ms. Ellen Berkemar" -lapp på. Även om vårt möte var kort så var det himla kul att vi hann träffas, och himla kul var det också att öppna påsen när jag kom hem. GODIS! Precis vad jag behövde nu när jag känner mig lite krasslig. 

 

 

Ikväll ska jag kurera mig, därför har jag och frugan precis beställt pizza från en Italiensk restaurang. Jag har ju redan syndat med godis idag, might as well go all the way. Troligtvis blir det en kväll spenderad med världens bästa Mad Men och världens bästa Anna. 

 

Åh, nu plingar pizzakillen på dörren! 

Ha en bra fredag, mina kära! 

 

Kram

/Ellen