When Life Gives You Melons

Lady Gaga, lotteri, sjungande män på rullskridskor och halvnakna tjejer med trummor. Ja, det summerar min och Annas jul ganska bra.

Jag och fröken Gross fick ett erbjudande om att sjunga på ett Christmas event på ett fint hotell i Ningxiaprovinsen. Vi tänkte att en jul i Kina kommer ju ändå inte kännas som en riktig jul, so we might as well go all in, and boy was it different!

Kl 07:30 på julaftonsmorgon lämnade vi lägenheten och begav oss till dongzhimens expresståg som skulle ta oss till Pekings flygplats. Väl framme vid terminal 3 mötte vi vår "manager", James, och 2 av hans vänner som också skulle med på resan.

Cirka 2 timmar senare vaknar vi upp på ett plan som snart ska anlända i 银川, och utanför fönstret ser vi bara grått, grått och grått. Utanför flygplatsen står 2 bilar och väntar på oss, vi hoppar in och åker till hotellet som såg ut att vara riktigt bra. Men, som med så mycket här i Kina behöver inte saker som ser bra ut nödvändigtvis vara bra... Till exempel blev jag och Anna helt lyriska när vi såg badkaret i vårt hotellrum, men mindre glada när vi märkte att duschkranen inte funkade och inte heller proppen i botten av karet.

Dagen var lång, men efter mycket mat och väntan var det dags för själva festen som hölls på hotellets 7:e våning. Matsalen var pyntad med ballonger, bilder på tomten, och annat som kineserna trodde hörde julen till (det märktes ganska tydligt att kineserna inte vanligtvis firar jul).

Först och främst var julbordet det mest ojuliga någonsin. Pekinganka, räkor, nudlar, vattenmelon och kycklingben tillhörde det som det bjöds på. Efter maten började själva event som tog plats uppe på scenen. Tjejen som var konferencier började skrika och hojta i mikrofonen medan filmen på projektorn bakom henne räknade ner, alla hurrade. "NU KAN ÅRETS JULFEST BÖRJAAAAA"! Skriker hon medan en man i traditionell kinesisk klädsel rullar (ja, rullar) in på scenen på rullskridskor samtidigt som han sjunger. Anna lägger lugnt sin hand på min axel och säger: "Jahapp, god jul då." Oh, the irony.

 

 

 

 

 

                                                                      Jag och två av mina lärare

Dagen efteråt hölls den stora prisceremonin: Ett tre timmars långt program fullspäckat med bland annat dansande ryssar, en konferencier som spottade när han pratade, kinesiska barn och gamlingar som läste upp 10 dikter och några "sångare" som mimade till dramatiska kärleksballader. Just det, sen blev vi pristagare uppkallade på scenen och tog emot våra pris också.

Priset kompenserade nästan för de tre timmar som eventet snodde från våra liv... Vi fick nya touch telefoner, ett diplom, choklad och så vann vi Beida-tjocktröjor till oss själva och alla våra klasskompisar. Mycket uppskattat!

Efter ceremonin blev det finmiddag med lärare, pristagare och viktiga människor (typ headmasters över skolans olika program och avdelningar), vilket var väldigt trevligt. Efter en lång vecka fylld av nervositet och spänning var jag helt slutkörd, så efter finmiddagen var det bara att bege sig hem till sängen i Dongzhimen. 

Och nu är det dags för sängen igen.

Ha det fint!
林爱伦

Återigen har det gått alldeles för lång tid sedan jag skrev sist, vilket innebär att jag har ungefär 1000 saker jag vill berätta om. Den här gången är det allt från en stulen iPhone till frieri. Vi börjar med...

 

Tentaveckor. Hur kul låter det? De senaste två veckorna har varit fyllda med uppsatsinlämningar, tal och prov, vilket innebär många sena kvällar och många tidiga mornar för flickorna i Dongzhimen. Dagsupplägget har väl pretty much sett ut så att vi har pluggat på biblioteket (vår bästa vän), ätit (mycket) och sovit (lite) men vi har inte haft särskilt mycket tid att unna oss något kul, men nu har slitet äntligen börjat löna sig. I hanyu, vår skriftliga kurs, fick vi i uppgift att skriva en uppsats på 800 characters som handlade om "trender". Jag valde att skriva om "Människans bästa vän - mobilen". Jag hade massvis av tankar och idéer kring uppsatsen och tyckte att det var väldigt intressant och kul att diskutera mobilens roll i dagens samhälle. Men det som låter bra i huvudet är inte alltid lätt att få ut i ord, särskilt inte kinesiska ord... Som tur var fick jag lite översättningshjälp från en kinesisk kille (som senare samma vecka friade till Anna).

 

När jag hade skrivit klart min uppsats på datorn upptäckte jag dock att jag hade skrivit 300 ord för mycket. Crap. Kinesiska frierikillen hjälpte mig att korta ner uppsatsen och skickade tillbaka den till mig efteråt. Nu var det dags att börja skriva för hand! (Seriously, hur kan man kräva handskrivna uppsatser these days?). Det tog timmar, men uppsatsen lämnades in i tid. 

 

Min lärare var imponerad av min text och kom fram till mig under vår lektion och sa: "Ellen, din uppsats ska vara med i uppsatstävlingen." Jag blev jätteglad! Äntligen, lite success. Otroligt nog fortsatte veckan på samma spår. I kouyu, min muntliga kurs, var den här månadens "prov" att hålla ett tal i 5 minuter om precis vad som helst. Dagen innan provet tog jag och frugan bussen till Sanlitun, satte oss på den mysiga cafébokhandeln, The bookworm, och började funderade på what i could possibly talk about for 5 minutes. Jag sms:ade min kära vän i Åre och bad om lite tips på ett bra taltema. Förslagen jag fick var: Sverige, kärlek, glass, utekvällar, skidor, musik, tv, köttbullar, messmör, nudister, hollywood, havet, ekerö, din svenska vän Max, ölproduktion, mode, och till sist Kulturskillnader mellan Sverige och Kina. Jag valde det sistnämnda och skrev ihop ett tal om 3 väldigt typiskt svenska artighetsvanor, till exempel att man aldrig får äta den sista kakan när man fikar med svenskar, utan alltid erbjuda de andra i sällskapet att ta den sista biten, vilket oftast slutar med att ingen äter den. Det var kul!

 

Ännu roligare var att min klass och min lärare gillade mitt tal och utsåg därför mig till klassrepresentant för årets speech competition som hålls den här veckan på universitetet. AAH! LÄSKIGT, men som sagt kul! Egentligen ville jag inte vara med i tävlingen, jag har sett hur tävlingarna har gått till tidigare och det verkar vara skitläskigt. Så mycket press! För det första är alla som deltar jätteduktiga, men det läskigaste är att domarna kommer ställa en fråga till varje tävlande, rakt upp och ner uppe på scen. Jag förväntas förstå denna fråga och svara... hjälp. Men det får gå som det går, det enda jag kan göra är att förbereda mitt tal och sen bara verka cool, så det ska jag göra. I'll let you know hur det går på torsdag! 

 

Förra veckan var alltså helt otrolig, jag blev utvald att representera både min hanyu class och kouyu class i årets kinesiskatävling, OCH för att inte glömma så skaffade jag och Anna Facebook, lycka! Mitt i all extas och lättnad så händer nåt sjukt. Onsdag morgon 06:00, mitt alarm ringer. Jag trycker på snooze. Klockan sju vaknar jag igen och inser att jag kommer bli sen till min lektion som börjar 8, så jag tar mig upp ur sängen, hoppar in i duschen, drar på mig kläderna och springer till tunnelbanan med te-termosen i högsta hugg. Jag kommer fram till East gate of Peking university kl 8.02, lämnar den svettigt varma tunnelbanan och går ut i kylan. Jag tar ut händerna ur mina jackfickor för att vira min långa halsduk runt halsen. När jag stoppar ner händerna i fickorna igen märker jag hur något är borta. "Helvete! Min iphone! Men hur, var, när, glömde jag den på tunnelbanan?, hur kunde jag vara så korkad?!". Samtidigt som alla tankar snurrar runt i mitt huvud hör jag hur en ung tjej på cykel ropar "Han tog hennes telefon, han tog hennes telefon!". Pratar hon om mig? Min reaktionsförmåga var så sjukt långsam, jag förstod ingenting. Vad händer?! Då går en man fram till telefontjuven, tar tillbaka iPhonen och ger den till mig. Tusen tack, tack så otroligt mycket! säger jag till tjejen på cykeln som sedan cyklar vidare. 

 

Hur i...?! Medan jag satte på mig min halsduk blev jag bestulen på min iphone, som jag 6 sekunder senare fick tillbaka. Jag var i chock. Jag kan fortfarande inte förstå att det hände, eller hur sjukt lycklig jag var att den där snälla kinesiska tjejen på cykeln såg vad som hände och sa till. Men vad är väl en vecka i Peking utan lite drama?  Tack igen, cykeltjejen! 

 

Under vinterkylan har både jag och Anna gått och blivit förkylda, och vi låter numera som män när vi pratar. Eller ja, igår när jag fortfarande hade min röst kvar lät vi som män, nu låter jag inget alls. Ikväll ska jag kurera mig inför taltävlingen på torsag, så nu är det dags för en film, te med ingefära och kanske en smaskig chokladbit. 

 

Ta hand om er, så hörs vi snart igen!

 

Kramar

Allen the man