When Life Gives You Melons

Zhao laoshi. Zhao laoshi är min hanyu och historie-lärare och hon är helt underbar. Anna hade Zhao som lärare förra terminen, så jag har i flera månader fått höra om hur fantastisk lärare hon är, men nu har jag fått uppleva det själv. På lektionerna berättar hon om häftiga saker hon har varit med om när hon var yngre, hur det var att vara student på Beida under 80-talet, hon berättar vad hennes dotter säger om Pekings föroreningar och andra coola upplevelser. Härom dagen höll hon en liten kort 10 minuters föreläsning om kärlek.

And I quote: ”Elever, vad tycker ni om kärlek? Tycker ni att det är sött? Tycker ni är kärlek är någonting fint? Ni har fel. Kärlek är bittert. Kärlek är ungefär som ett medicinpiller. Det första man känner smaken av när man stoppar det i munnen är det söta, yttersta lagret. Men efter ett tag kommer man in till nästa lager som är lite surt. Lite senare kommer du in till det sista lagret där det bara smakar bittert. Ni är alla unga, så ni kanske inte har upplevt det här ännu, men nu har jag berättat, nu vet ni, kärlek är bittert.”

Hon är bäst.

Puss och kram, och massa kärlek (the sweet kind),

Ellen 

Den här veckan har Beidas campus fyllts av musik, liv och rörelse. Det har nämligen blivit dags att signa upp sig för skolans olika klubbar. Jag och några klasskompisar ville alla hitta någon klubb att gå med i, främst för att få lite kinesiska kompisar, så när vår lektion var slut i fredags förmiddag promenerade vi runt och kollade på de olika båsen. Utbudet var stort, och väldigt varierat. Killarna från rollerbladeklubben rullade runt i ett led och ropade och hojtade, i ett bås lite längre bort satt trummklubben och spelade och i båset brevid stötte jag på de här två tjejerna från cosplay-klubben.

Efter en tids letande hade min kompis Catherine gått med (rullat med) i rollarblades-klubben och Anna och Jalena joinade en te-yogaklubb, vad det nu kan innebära. Själv ska jag en gång i veckan lära ut engelska till små barn på en förskola en bit från universitetet. Det ska bli jättekul!!

Adios,

Ellen

I torsdags hade jag, Anna och Jelena en kvällslektion tillsammans. Lektionen, som är en förberedande kurs inför HSK (kinesiskaprov motsvarande högskoleprovet), började bra. Jag var jättepigg och energisk, trots att klockan redan var strax efter 17. Anna, däremot, verkade inte vara lite exalterad . Jag satt och lyssnade på läraren som stod och babblade och vände mig till höger för att ge någon menande blick till Anna, men hon var i en helt annan värld och föll nästan av stolen innan jag väckte henne med ett ryck i armen. Det var svårt att hålla skrattet inne, men jag lyckades. Nästan i alla fall. Efter halva lektionen hade gått gick vi ut på rast och tog lite luft (den lilla luft som finns i Peking) och rörde lite på oss. Jag berättade glatt för våra klasskompisar hur Anna var SÅ nära på att trilla av stolen när hon somnade i klassrummet – hysteriskt roligt! Anna var inte lika glad som jag var.

Vi går tillbaka in i klassrummet igen och börjar med en hörförståelseövning. Jag börjar känna hur ögonlocken blir lite tunga, så jag lutar huvudet i mina händer och gömmer mig bakom datorskärmen framför mig. ”Det gör väl inget om jag sluter ögonen en liten stund”, tänker Ellen. Jag vaknar hastigt upp och det rycker i båda armarna. Jag förstod ingenting, vände mig om till Anna igen och sa förvånat: Anna, jag tror jag också somnade. Hon log och såg mycket, mycket nöjd ut.

När lektionen var slut tyckte vi att vi förtjänade en fin middag, vi hade ju genomlidit en 2 timmars kvällslektion, så satte oss i en taxi som tog oss till Wudaokou. Vi gick till en liten japansk restaurang som Jelena rekommenderade. Stället var fullt, så vi fick sitta och vänta. Och vi väntade, och väntade. ÄNTLIGEN blev vårt bord ledigt och vi gick och satte oss. At this point hade vi redan bläddrat igenom menyn fram och tillbaka flera gånger, så vi beställde på en gång. ”Något annat?” frågar servitören. ”Nej, det blir bra så, tack”. Anna, Jelena och jag log mot varandra och var så glada att vi snart skulle få mat. I samma sekund blir allt svart. ”Are you f* kidding me?!”

Servitörerna sprang runt till alla borden och försöka hålla oss lugna. Tack och lov kom strömmen tillbaka, och vi fick vår efterlängtade mat. Det blev till slut en mycket trevlig kväll, men lite vardagsaction får man räkna med.

Ha en bra helg! :)

Ellen