Återigen har det gått alldeles för lång tid sedan jag skrev sist, vilket innebär att jag har ungefär 1000 saker jag vill berätta om. Den här gången är det allt från en stulen iPhone till frieri. Vi börjar med...
Tentaveckor. Hur kul låter det? De senaste två veckorna har varit fyllda med uppsatsinlämningar, tal och prov, vilket innebär många sena kvällar och många tidiga mornar för flickorna i Dongzhimen. Dagsupplägget har väl pretty much sett ut så att vi har pluggat på biblioteket (vår bästa vän), ätit (mycket) och sovit (lite) men vi har inte haft särskilt mycket tid att unna oss något kul, men nu har slitet äntligen börjat löna sig. I hanyu, vår skriftliga kurs, fick vi i uppgift att skriva en uppsats på 800 characters som handlade om "trender". Jag valde att skriva om "Människans bästa vän - mobilen". Jag hade massvis av tankar och idéer kring uppsatsen och tyckte att det var väldigt intressant och kul att diskutera mobilens roll i dagens samhälle. Men det som låter bra i huvudet är inte alltid lätt att få ut i ord, särskilt inte kinesiska ord... Som tur var fick jag lite översättningshjälp från en kinesisk kille (som senare samma vecka friade till Anna).
När jag hade skrivit klart min uppsats på datorn upptäckte jag dock att jag hade skrivit 300 ord för mycket. Crap. Kinesiska frierikillen hjälpte mig att korta ner uppsatsen och skickade tillbaka den till mig efteråt. Nu var det dags att börja skriva för hand! (Seriously, hur kan man kräva handskrivna uppsatser these days?). Det tog timmar, men uppsatsen lämnades in i tid.
Min lärare var imponerad av min text och kom fram till mig under vår lektion och sa: "Ellen, din uppsats ska vara med i uppsatstävlingen." Jag blev jätteglad! Äntligen, lite success. Otroligt nog fortsatte veckan på samma spår. I kouyu, min muntliga kurs, var den här månadens "prov" att hålla ett tal i 5 minuter om precis vad som helst. Dagen innan provet tog jag och frugan bussen till Sanlitun, satte oss på den mysiga cafébokhandeln, The bookworm, och började funderade på what i could possibly talk about for 5 minutes. Jag sms:ade min kära vän i Åre och bad om lite tips på ett bra taltema. Förslagen jag fick var: Sverige, kärlek, glass, utekvällar, skidor, musik, tv, köttbullar, messmör, nudister, hollywood, havet, ekerö, din svenska vän Max, ölproduktion, mode, och till sist Kulturskillnader mellan Sverige och Kina. Jag valde det sistnämnda och skrev ihop ett tal om 3 väldigt typiskt svenska artighetsvanor, till exempel att man aldrig får äta den sista kakan när man fikar med svenskar, utan alltid erbjuda de andra i sällskapet att ta den sista biten, vilket oftast slutar med att ingen äter den. Det var kul!
Ännu roligare var att min klass och min lärare gillade mitt tal och utsåg därför mig till klassrepresentant för årets speech competition som hålls den här veckan på universitetet. AAH! LÄSKIGT, men som sagt kul! Egentligen ville jag inte vara med i tävlingen, jag har sett hur tävlingarna har gått till tidigare och det verkar vara skitläskigt. Så mycket press! För det första är alla som deltar jätteduktiga, men det läskigaste är att domarna kommer ställa en fråga till varje tävlande, rakt upp och ner uppe på scen. Jag förväntas förstå denna fråga och svara... hjälp. Men det får gå som det går, det enda jag kan göra är att förbereda mitt tal och sen bara verka cool, så det ska jag göra. I'll let you know hur det går på torsdag!
Förra veckan var alltså helt otrolig, jag blev utvald att representera både min hanyu class och kouyu class i årets kinesiskatävling, OCH för att inte glömma så skaffade jag och Anna Facebook, lycka! Mitt i all extas och lättnad så händer nåt sjukt. Onsdag morgon 06:00, mitt alarm ringer. Jag trycker på snooze. Klockan sju vaknar jag igen och inser att jag kommer bli sen till min lektion som börjar 8, så jag tar mig upp ur sängen, hoppar in i duschen, drar på mig kläderna och springer till tunnelbanan med te-termosen i högsta hugg. Jag kommer fram till East gate of Peking university kl 8.02, lämnar den svettigt varma tunnelbanan och går ut i kylan. Jag tar ut händerna ur mina jackfickor för att vira min långa halsduk runt halsen. När jag stoppar ner händerna i fickorna igen märker jag hur något är borta. "Helvete! Min iphone! Men hur, var, när, glömde jag den på tunnelbanan?, hur kunde jag vara så korkad?!". Samtidigt som alla tankar snurrar runt i mitt huvud hör jag hur en ung tjej på cykel ropar "Han tog hennes telefon, han tog hennes telefon!". Pratar hon om mig? Min reaktionsförmåga var så sjukt långsam, jag förstod ingenting. Vad händer?! Då går en man fram till telefontjuven, tar tillbaka iPhonen och ger den till mig. Tusen tack, tack så otroligt mycket! säger jag till tjejen på cykeln som sedan cyklar vidare.
Hur i...?! Medan jag satte på mig min halsduk blev jag bestulen på min iphone, som jag 6 sekunder senare fick tillbaka. Jag var i chock. Jag kan fortfarande inte förstå att det hände, eller hur sjukt lycklig jag var att den där snälla kinesiska tjejen på cykeln såg vad som hände och sa till. Men vad är väl en vecka i Peking utan lite drama? Tack igen, cykeltjejen!
Under vinterkylan har både jag och Anna gått och blivit förkylda, och vi låter numera som män när vi pratar. Eller ja, igår när jag fortfarande hade min röst kvar lät vi som män, nu låter jag inget alls. Ikväll ska jag kurera mig inför taltävlingen på torsag, så nu är det dags för en film, te med ingefära och kanske en smaskig chokladbit.
Ta hand om er, så hörs vi snart igen!
Kramar
Allen the man
