Zhao laoshi. Zhao laoshi är min hanyu och historie-lärare och hon är helt underbar. Anna hade Zhao som lärare förra terminen, så jag har i flera månader fått höra om hur fantastisk lärare hon är, men nu har jag fått uppleva det själv. På lektionerna berättar hon om häftiga saker hon har varit med om när hon var yngre, hur det var att vara student på Beida under 80-talet, hon berättar vad hennes dotter säger om Pekings föroreningar och andra coola upplevelser. Härom dagen höll hon en liten kort 10 minuters föreläsning om kärlek.
And I quote: ”Elever, vad tycker ni om kärlek? Tycker ni att det är sött? Tycker ni är kärlek är någonting fint? Ni har fel. Kärlek är bittert. Kärlek är ungefär som ett medicinpiller. Det första man känner smaken av när man stoppar det i munnen är det söta, yttersta lagret. Men efter ett tag kommer man in till nästa lager som är lite surt. Lite senare kommer du in till det sista lagret där det bara smakar bittert. Ni är alla unga, så ni kanske inte har upplevt det här ännu, men nu har jag berättat, nu vet ni, kärlek är bittert.”
Hon är bäst.
Puss och kram, och massa kärlek (the sweet kind),
Ellen
Den här veckan har Beidas campus fyllts av musik, liv och rörelse. Det har nämligen blivit dags att signa upp sig för skolans olika klubbar. Jag och några klasskompisar ville alla hitta någon klubb att gå med i, främst för att få lite kinesiska kompisar, så när vår lektion var slut i fredags förmiddag promenerade vi runt och kollade på de olika båsen. Utbudet var stort, och väldigt varierat. Killarna från rollerbladeklubben rullade runt i ett led och ropade och hojtade, i ett bås lite längre bort satt trummklubben och spelade och i båset brevid stötte jag på de här två tjejerna från cosplay-klubben.
Efter en tids letande hade min kompis Catherine gått med (rullat med) i rollarblades-klubben och Anna och Jalena joinade en te-yogaklubb, vad det nu kan innebära. Själv ska jag en gång i veckan lära ut engelska till små barn på en förskola en bit från universitetet. Det ska bli jättekul!!
Adios,
Ellen
I torsdags hade jag, Anna och Jelena en kvällslektion tillsammans. Lektionen, som är en förberedande kurs inför HSK (kinesiskaprov motsvarande högskoleprovet), började bra. Jag var jättepigg och energisk, trots att klockan redan var strax efter 17. Anna, däremot, verkade inte vara lite exalterad . Jag satt och lyssnade på läraren som stod och babblade och vände mig till höger för att ge någon menande blick till Anna, men hon var i en helt annan värld och föll nästan av stolen innan jag väckte henne med ett ryck i armen. Det var svårt att hålla skrattet inne, men jag lyckades. Nästan i alla fall. Efter halva lektionen hade gått gick vi ut på rast och tog lite luft (den lilla luft som finns i Peking) och rörde lite på oss. Jag berättade glatt för våra klasskompisar hur Anna var SÅ nära på att trilla av stolen när hon somnade i klassrummet – hysteriskt roligt! Anna var inte lika glad som jag var.
Vi går tillbaka in i klassrummet igen och börjar med en hörförståelseövning. Jag börjar känna hur ögonlocken blir lite tunga, så jag lutar huvudet i mina händer och gömmer mig bakom datorskärmen framför mig. ”Det gör väl inget om jag sluter ögonen en liten stund”, tänker Ellen. Jag vaknar hastigt upp och det rycker i båda armarna. Jag förstod ingenting, vände mig om till Anna igen och sa förvånat: Anna, jag tror jag också somnade. Hon log och såg mycket, mycket nöjd ut.
När lektionen var slut tyckte vi att vi förtjänade en fin middag, vi hade ju genomlidit en 2 timmars kvällslektion, så satte oss i en taxi som tog oss till Wudaokou. Vi gick till en liten japansk restaurang som Jelena rekommenderade. Stället var fullt, så vi fick sitta och vänta. Och vi väntade, och väntade. ÄNTLIGEN blev vårt bord ledigt och vi gick och satte oss. At this point hade vi redan bläddrat igenom menyn fram och tillbaka flera gånger, så vi beställde på en gång. ”Något annat?” frågar servitören. ”Nej, det blir bra så, tack”. Anna, Jelena och jag log mot varandra och var så glada att vi snart skulle få mat. I samma sekund blir allt svart. ”Are you f* kidding me?!”
Servitörerna sprang runt till alla borden och försöka hålla oss lugna. Tack och lov kom strömmen tillbaka, och vi fick vår efterlängtade mat. Det blev till slut en mycket trevlig kväll, men lite vardagsaction får man räkna med.
Ha en bra helg! :)
Ellen
Take care!
Jag och fröken Gross fick ett erbjudande om att sjunga på ett Christmas event på ett fint hotell i Ningxiaprovinsen. Vi tänkte att en jul i Kina kommer ju ändå inte kännas som en riktig jul, so we might as well go all in, and boy was it different!
Kl 07:30 på julaftonsmorgon lämnade vi lägenheten och begav oss till dongzhimens expresståg som skulle ta oss till Pekings flygplats. Väl framme vid terminal 3 mötte vi vår "manager", James, och 2 av hans vänner som också skulle med på resan.
Cirka 2 timmar senare vaknar vi upp på ett plan som snart ska anlända i 银川, och utanför fönstret ser vi bara grått, grått och grått. Utanför flygplatsen står 2 bilar och väntar på oss, vi hoppar in och åker till hotellet som såg ut att vara riktigt bra. Men, som med så mycket här i Kina behöver inte saker som ser bra ut nödvändigtvis vara bra... Till exempel blev jag och Anna helt lyriska när vi såg badkaret i vårt hotellrum, men mindre glada när vi märkte att duschkranen inte funkade och inte heller proppen i botten av karet.
Dagen var lång, men efter mycket mat och väntan var det dags för själva festen som hölls på hotellets 7:e våning. Matsalen var pyntad med ballonger, bilder på tomten, och annat som kineserna trodde hörde julen till (det märktes ganska tydligt att kineserna inte vanligtvis firar jul).
Först och främst var julbordet det mest ojuliga någonsin. Pekinganka, räkor, nudlar, vattenmelon och kycklingben tillhörde det som det bjöds på. Efter maten började själva event som tog plats uppe på scenen. Tjejen som var konferencier började skrika och hojta i mikrofonen medan filmen på projektorn bakom henne räknade ner, alla hurrade. "NU KAN ÅRETS JULFEST BÖRJAAAAA"! Skriker hon medan en man i traditionell kinesisk klädsel rullar (ja, rullar) in på scenen på rullskridskor samtidigt som han sjunger. Anna lägger lugnt sin hand på min axel och säger: "Jahapp, god jul då." Oh, the irony.
And it only gets better. Fyra halvnakna tjejer stod och slog på trummor med vatten på, skvätte på oss alla på första parkett. Dom hade också en tomte som gav ut gosedjur till barnen, en kille klädd som Lady Gaga med neonklädda bakgrundsdansare. En klassisk jul helt enkelt!
Sen var det dags för oss två att uppträda också, "de två utländska skönheterna" som vi blev kallade. Vi sjöng en smörig, kinesisk kärleksballad och efteråt bjöd vi på lite "Price tag". Låtarna var uppskattade, så pass att vi blev uppkallade på scenen igen. Då sjöng vi vårt lilla julmedley som vi pusslade ihop här innan julafton http://www.youtube.com/watch?v=cOBvU685FSs som även det verkade vara uppskattat.
Som vanligt när jag ska till skolan lämnade jag lägenheten för sent och insåg att jag inte skulle hinna i tid om jag tog tunnelbanan. Jag satte mig i en taxi och körde igenom mitt tal några gånger för chauffören. Han såg måttligt road ut.
Jag tror jag var lite väl nojig om tiden, nervösa Ellen var i tävlingslokalen redan 12:45. Väl framme så övade jag ytterligare några gånger och 10 minuter innan tävlingen skulle börja kom min lärare fram till mig för att ge mig sistaminuten-tips. "Ellen, det är jättejätteviktigt att du är noga med tonerna, domarna drar mycket poäng ifall tonerna är fel." Hjälp!
Jag höll mitt tal för min lärare en sista gång innan kalaset drog igång. Efteråt sa han: "Bra! Tonerna är på plats, men ändra den där näst sista meningen till "blablabla" istället". Än en gång, hjälp! Det fanns inte mycket att göra än att öva in den nya meningen.
Sen började tävlingen! Jag var nummer 7. Väntan var fruktansvärd, men sen äntligen blev det min tur. Efter några peppande kommentarer från mina klasskamrater i publiken klev jag upp på scenen och bara körde, och vet ni vad? Jag tappade inte bort mig, jag glömde inget och jag sprang inte av scenen av nervositet. Talet gick hem, folk skrattade på rätt ställen och gav mig varma applåder i slutet. Så skönt!
Någon timme senare var det dags för prisutdelningen och jag och kompisarna blev återigen nervösa. Domarna började med att kalla fram och gratulera de deltagande som inte vunnit 1:a, 2:a eller 3:e pris. Efter det ropade de upp de tre duktiga tredjepristagare. Min lärare kollade på mig och sa "bra Ellen, du är etta eller tvåa". Oh god! Sen kom domen. Jag lyckades kamma hem andra pris i tävlingen!!
Äntligen! Efter veckor av slit fick jag äntligen se resultat, jag fick äntligen en belöning och ytterligare motivation till att fortsätta jobba hårt och prestera bra i skolan. Det kändes otroligt bra!
Dagen efteråt hölls den stora prisceremonin: Ett tre timmars långt program fullspäckat med bland annat dansande ryssar, en konferencier som spottade när han pratade, kinesiska barn och gamlingar som läste upp 10 dikter och några "sångare" som mimade till dramatiska kärleksballader. Just det, sen blev vi pristagare uppkallade på scenen och tog emot våra pris också.
Priset kompenserade nästan för de tre timmar som eventet snodde från våra liv... Vi fick nya touch telefoner, ett diplom, choklad och så vann vi Beida-tjocktröjor till oss själva och alla våra klasskompisar. Mycket uppskattat!
Efter ceremonin blev det finmiddag med lärare, pristagare och viktiga människor (typ headmasters över skolans olika program och avdelningar), vilket var väldigt trevligt. Efter en lång vecka fylld av nervositet och spänning var jag helt slutkörd, så efter finmiddagen var det bara att bege sig hem till sängen i Dongzhimen.
Och nu är det dags för sängen igen.
Ha det fint!
林爱伦
Peking-Ellen