Serien Cougar Town har ändrat mig. Jag har börjat tycka om rödvin. Till och med älska rödvin. De enda dom gör i Cougar Town är i princip att dricka vin, och det ser så gott ut. Jag börjar bli lite rädd för mig själv, härom dagen satt jag på en historiaföreläsning och började tänka att "ett glas rött skulle sitta fint" (sådär som föräldrar alltid säger). Cougar Town har också fått mig att tro att jag är en 40-årig ensamstående mamma, och jag börjar få lite åldersångest inför födelsedagen på onsdag. 
 
Idag upptäckte jag och Anna att Cheers, en vinkedja, ligger lite längre ner på gatan. Party! Vi gick dit och fick provsmaka massa viner, och turns out att jag får födelsedagsrabatt nästa vecka för att jag fyller år. Så KALAS! Tjejerna som jobbade där gav mig ett litet födelsedagskort också, vilket var väldigt gulligt. Det gulligaste av allt var det som stod på kortet "Best Wiches for you, Each day agift with so many new fings fo aiscover". Awesome. 
 
Vi ska fira födelsedagen med en filmkväll med några vänner och några flaskor vin, sen blir det storkalas på fredag. 21... herregud. 
 
 
 
Peace, 
 
Ellen
Vanligtvis är jag och min kära roommate för upptagna/lata för att hitta på något roligt till lunch eller middag, så vi beställer ofta hem mat från stället nere på gatan. Idag kände vi för att äventyra lite, så vi tog oss ut för att äta lunch. Vi hamnade på en jättemysig liten vegetarisk restaurang. Vi beställde massa roliga saker, typ vegetarisk korv, vegetarisk Gongbao kyckling och en svampgryta. Som vanligt beställde vi även två små skålar med ris. Till vår förvåning kommer servitören småspringande tillbaka efter han har gett vår beställning till köket. "Förlåt, det här ju lite pinsamt, men... vi har inget ris. riset är slut". Jag och Anna kollar på varandra. Händer det här? Är det ett skämt? "Aha okej, då behöver vi inte ris" säger Anna försiktigt och ler. "Förlåt, pinsamt" upprepar servitören innan han springer ut till köket igen. Haha! Jag och Anna satt där i chock.
 
Där ser man. Riset kan ta slut även på kinarestauranger. I Kina. 
 
 
Peace, 
Ellen
 
 

Zhao laoshi. Zhao laoshi är min hanyu och historie-lärare och hon är helt underbar. Anna hade Zhao som lärare förra terminen, så jag har i flera månader fått höra om hur fantastisk lärare hon är, men nu har jag fått uppleva det själv. På lektionerna berättar hon om häftiga saker hon har varit med om när hon var yngre, hur det var att vara student på Beida under 80-talet, hon berättar vad hennes dotter säger om Pekings föroreningar och andra coola upplevelser. Härom dagen höll hon en liten kort 10 minuters föreläsning om kärlek.

And I quote: ”Elever, vad tycker ni om kärlek? Tycker ni att det är sött? Tycker ni är kärlek är någonting fint? Ni har fel. Kärlek är bittert. Kärlek är ungefär som ett medicinpiller. Det första man känner smaken av när man stoppar det i munnen är det söta, yttersta lagret. Men efter ett tag kommer man in till nästa lager som är lite surt. Lite senare kommer du in till det sista lagret där det bara smakar bittert. Ni är alla unga, så ni kanske inte har upplevt det här ännu, men nu har jag berättat, nu vet ni, kärlek är bittert.”

Hon är bäst.

 

Puss och kram, och massa kärlek (the sweet kind),

Ellen 

Den här veckan har Beidas campus fyllts av musik, liv och rörelse. Det har nämligen blivit dags att signa upp sig för skolans olika klubbar. Jag och några klasskompisar ville alla hitta någon klubb att gå med i, främst för att få lite kinesiska kompisar, så när vår lektion var slut i fredags förmiddag promenerade vi runt och kollade på de olika båsen. Utbudet var stort, och väldigt varierat. Killarna från rollerbladeklubben rullade runt i ett led och ropade och hojtade, i ett bås lite längre bort satt trummklubben och spelade och i båset brevid stötte jag på de här två tjejerna från cosplay-klubben.

bild.JPG

Efter en tids letande hade min kompis Catherine gått med (rullat med) i rollarblades-klubben och Anna och Jalena joinade en te-yogaklubb, vad det nu kan innebära. Själv ska jag en gång i veckan lära ut engelska till små barn på en förskola en bit från universitetet. Det ska bli jättekul!!

             bild.JPGbild.JPGbild.JPG

 

Adios,

 

Ellen

I torsdags hade jag, Anna och Jelena en kvällslektion tillsammans. Lektionen, som är en förberedande kurs inför HSK (kinesiskaprov motsvarande högskoleprovet), började bra. Jag var jättepigg och energisk, trots att klockan redan var strax efter 17. Anna, däremot, verkade inte vara lite exalterad . Jag satt och lyssnade på läraren som stod och babblade och vände mig till höger för att ge någon menande blick till Anna, men hon var i en helt annan värld och föll nästan av stolen innan jag väckte henne med ett ryck i armen. Det var svårt att hålla skrattet inne, men jag lyckades. Nästan i alla fall. Efter halva lektionen hade gått gick vi ut på rast och tog lite luft (den lilla luft som finns i Peking) och rörde lite på oss. Jag berättade glatt för våra klasskompisar hur Anna var SÅ nära på att trilla av stolen när hon somnade i klassrummet – hysteriskt roligt! Anna var inte lika glad som jag var.

Vi går tillbaka in i klassrummet igen och börjar med en hörförståelseövning. Jag börjar känna hur ögonlocken blir lite tunga, så jag lutar huvudet i mina händer och gömmer mig bakom datorskärmen framför mig. ”Det gör väl inget om jag sluter ögonen en liten stund”, tänker Ellen. Jag vaknar hastigt upp och det rycker i båda armarna. Jag förstod ingenting, vände mig om till Anna igen och sa förvånat: Anna, jag tror jag också somnade. Hon log och såg mycket, mycket nöjd ut.

När lektionen var slut tyckte vi att vi förtjänade en fin middag, vi hade ju genomlidit en 2 timmars kvällslektion, så satte oss i en taxi som tog oss till Wudaokou. Vi gick till en liten japansk restaurang som Jelena rekommenderade. Stället var fullt, så vi fick sitta och vänta. Och vi väntade, och väntade. ÄNTLIGEN blev vårt bord ledigt och vi gick och satte oss. At this point hade vi redan bläddrat igenom menyn fram och tillbaka flera gånger, så vi beställde på en gång. ”Något annat?” frågar servitören. ”Nej, det blir bra så, tack”. Anna, Jelena och jag log mot varandra och var så glada att vi snart skulle få mat. I samma sekund blir allt svart. ”Are you f* kidding me?!”

Servitörerna sprang runt till alla borden och försöka hålla oss lugna. Tack och lov kom strömmen tillbaka, och vi fick vår efterlängtade mat. Det blev till slut en mycket trevlig kväll, men lite vardagsaction får man räkna med.

 

Ha en bra helg! :)

Ellen

"Accept what you can't change, change what you can't accept." 
 
 
 
 
Att det redan är mars! Härligt, solen, värmen och en födelsedag närmar sig. 
 
Här i Peking har vädret varit helt fantastiskt, förutom en less pleasant sandstorm. Härom dagen gick jag och vår kompis Marc och åt lunch ute i solen. Vi satt utomhus i T-shirts! Så fantastiskt härligt. Efter det skulle vi plugga på Paradiso, fiket på skolan, men det kändes riktigt deppigt att sitta inomhus i mörkret när solen var där ute och väntade, så jag köpte med mig en kopp kaffe och satte mig ute i solljuset igen. Helt underbart. 
 
Skolan börjar på riktigt nästa vecka, meaning: Vi har valt våra electives. Jag och Anna kommer läsa 2 kurser tillsammans i år, vilket ska bli jättekul. Den ena kursen är Kinesisk Historia och den andra är en förberedande kurs för HSK som man skulle kunna kalla "Kinesiska högskoleprovet". Yay! Så på måndag smäller det, dags att börja plugga på riktigt igen. 
 
I veckan har vi ju haft fina Lisa på besök, så det har blivit mycket fika, mycket äpple med peanutbutter, mycket goda dumplings hos mr.Shi's och mycket "Girls". Inte så mycket plugg med andra ord, men kul har vi haft det. Igårkväll visade vi även Lisa hur man festar i Peking. Vi hade några klasskompisar över på predrinks i vår lägenhet och sen drog vi till en otroligt högljudd klubb i Sanlitun och dansade. Vi dansade som aldrig förr, hell - vi var till och med uppe på scenen och dansade! That is until we were forced to get off the stage cause the strippers were getting on. Det var även då vi drog hem. Oh China... 
 
Nu är det dags för lite mys med systrarna Gross innan den ena av dom beger sig till kalla Sverige igen. 

Take care!
E
 
 
 
I augusti 2011 fyttade tre mycket förväntansfulla och förvirrade 19-åriga tjejer till Peking. Inte visste jag väl då att jag idag, ett år och sex månader senare, skulle sitta i ett klassrum på Beijing University och läsa den högsta nivån i Mandarin together with a bunch of koreans. Men nu är vi här, fjärde och sista terminen på Beida, och det ska bli awesome.
 
Resan hit gick bra, särskilt för Anna som lyckades sova hela vägen. Inresan mot Pekings flygplats var dock inte en vacker syn - smog, smog, smog. Urk. Lisa, Annas syster som hälsar på oss den här veckan, tog några sista djupa andetag på flyget innan vi gick av. Den här gången hade systrarna Gross packat med en stor LUFTRENARE som ska hålla oss friska terminen ut! Vår lufträddare var inte lätt att bära från tunnelbanestationen hem till lägenheten i Dongzhimen, men efter lite slit var den installerad och i full gång. Well done, Anna. Själv såg jag till att fixa en VPN på en gång, annars blir det ju så lätt att man blir utan facebook i typ 3 månader... 
 
När våra väskor äntligen var uppackade och luftrenare installerade gav vi oss iväg på nudelmiddag i hutongerna. Det här nudelstället är helt fantastiskt, nudlarna är de bästa jag någonsin smakat, ägaren är hur gullig som helst (och stolt över att han har svenska kompisar som alltid tar med nya vänner till hans ställe) och ölen kostar 4 spänn flaskan. However, så kommer kläderna du har på dig till denna ljuva "restaurang" aldrig lukta som de gjorde innan. Man stinker mat, alltså, inte god mat. Vår lägenhet luktar fortfarande. Men totally worth it, best noodles in town. 
 
Vi har också fått ett litet, litet smakprov på Chinese New Years festival. Ungar som smäller smällare på gatorna, fyrverkerier hit och dit, människor som står under el-ledningar, på gatorna och skjuter iväg raketer. Det var det läskigaste vi har varit med om! Vi skrek av rädsla och sprang till första taxin vi kunde hitta. "It feels like a fucking war zone". Helgalet. Men nu är allt firande över och all nyårsdekor är nedtagen. 
 
Under de senaste tre dagarna har vi lyckats registrera oss för våra respektive program, jag läser mandarin en termin till och Anna ska gå på historia föreläsningar på skolan. Exciting! 
 
Oh btw, kolla serien Girls om ni inte har gjort det, vi unnar oss själva ett eller två (eller tre eller fyra) avsnitt per kväll served with a bowl of peanut butter and apples. 
 
Ta hand om er, 
Ellen :)
Veckor har gått och vi är redan inne på det nya året. 2013. Vi började det nya året med en brutal tentavecka, samtidigt som våra fina vänner Daniela, Jacob och Josefin var och hälsade på i lägenheten i Dongzhimen. Tentavecka innebar många timmar på Beidas biliotek och väldigt få timmar i sängen. Den 11 januari var vi färdigprovade, och drog tillsammans med våra svenska vänner iväg till värmen i Thailand. 
 
 
Jag, Anna och Josefin åkte ett flyg och Jaken och Daniela ett annat (vill ju inte tröttna på varandra redan innan resan liksom). När vi står och ska boarda ringer Daniela och skriker VI SITTER I BUSINESS CLASS, VI BLEV UPPGRADERADE! NU DRICKER VI CHAMPAGNE! Kul för dom, tyckte vi, och boardade ett trångt plan som tog oss till Bangkok. Väl framme vid vårt hostel blev vi mottagna av en gammal gymnasieklasskamrat, Oskar, som också skulle resa med oss. Då var hela truppen samlad, 6 svenskar på Bangkoks gator, hur skulle det gå? 
 
Resan var HELT fantastisk! Jag älskade verkligen Thailand. Och Kambodja, som vi begav oss till en vecka senare. Vi har provat på massa roligheter, vi hyrde bland annat moppar på ön Koh Chang och körde iväg till ett vattenfall där vi badade med de andra turisterna. Efter det tog vi en båt till en liten mindre ö som verkligen var ett sant paradis. Lång, vit strand med palmer... mm. Här hyrde vi kajaker och paddlade omkring en dag och brände fötterna och smalbenen, vi dök med tuber på 12 meters djup (och coola Daniela tog advanced dykarcertifikat), vi festade loss på Monkey Bar, vi drack kokosmjölk direkt ur kokosnötterna, vi solade, vi badade, vi sov i små hus med ormar och geccoödlor. Helt underbart. Men sen lämnade vi ön och begav oss till Kambodja. Att passera gränsen var ett äventyr i sig, men vi lyckades efter många timmar i buss att traska över från Thailand till Kambodja. Det kändes coolt. Så var vi framme! 
 
 
 
 
Vi bodde först i Siem Reap som var en helt fantastisk stad. Människorna var så otroligt glada och mysiga! Vi stortrivdes. Första dagen åkte vi och kollade på alla häftiga tempel som finns. Det var coolt, men omöjligt att hinna med att se alla tempel på en dag. Dagen efter steg vi upp 4 på morgonen för att åka och kolla på soluppgången vid Angkor Wat. Men först behövde vi lite mat, men eftersom inte några frukostrestauranger hade öppnat så pass tidigt så blev det pizza i Tuktuk. Riktigt gott! Soluppgången var häftig, även om det var rätt molnigt. Vi tog oss sen tillbaka in till city för att hoppa på ett par mountain bikes och sen drog vi iväg på en heldags cykeltur. Turen tog oss runt tempelområdet, men off road och vi fick se många av de mindre templena, samt åka in i byarna där massa kambodjanska familjer bodde. Det var SÅ COOLT! Superhäftigt. Kroppen började nästan bli lite trött när vi cyklade hem i solnedgången efter 40 km på cykel och klättring upp och ned för 6 olika tempel. Men häftigt var det! 
 
 
 
Efter Siem reap satte vi oss på en buss som skulle ta oss till Koh Kong där vi skulle göra häftig trekking. Bussresan, som tydligen involverade flera bussbyten och omvägar, tog 17 timmar. fyfan. Men sen kom vi fram! However, kom det vi alla väntat på. Sjukdom. 4 av 6 sängliggandes, så det blev trekking för Daniela och Oskar, kul för dom, men för resten av oss var våra hotellrum det enda vi fick se av Koh Kong. 
 
So, all in all var det en väldigt härlig och bra resa, men slutet blev inte jättekalas. 
 
Anna och jag flög hem till Peking, tvättade, städade, packade om och flög hem till Sverige. Det är så skönt att vara hemma, skönt att vara i ett land vars luft är breathable! Så jag tar några extra andetag varje gång jag är ute nu, bara för att liksom. 
 
såhär flög vi hem
 
Nu, dags att tagga inför kvällens middag, morgondagens häng med Isabelle och Amanda, nästa veckas trip till Uppsala och massa annat kul. 
 
Vi ses snart!
Ellen
 
Lady Gaga, lotteri, sjungande män på rullskridskor och halvnakna tjejer med trummor. Ja, det summerar min och Annas jul ganska bra.

Jag och fröken Gross fick ett erbjudande om att sjunga på ett Christmas event på ett fint hotell i Ningxiaprovinsen. Vi tänkte att en jul i Kina kommer ju ändå inte kännas som en riktig jul, so we might as well go all in, and boy was it different!

Kl 07:30 på julaftonsmorgon lämnade vi lägenheten och begav oss till dongzhimens expresståg som skulle ta oss till Pekings flygplats. Väl framme vid terminal 3 mötte vi vår "manager", James, och 2 av hans vänner som också skulle med på resan.

Cirka 2 timmar senare vaknar vi upp på ett plan som snart ska anlända i 银川, och utanför fönstret ser vi bara grått, grått och grått. Utanför flygplatsen står 2 bilar och väntar på oss, vi hoppar in och åker till hotellet som såg ut att vara riktigt bra. Men, som med så mycket här i Kina behöver inte saker som ser bra ut nödvändigtvis vara bra... Till exempel blev jag och Anna helt lyriska när vi såg badkaret i vårt hotellrum, men mindre glada när vi märkte att duschkranen inte funkade och inte heller proppen i botten av karet.

Dagen var lång, men efter mycket mat och väntan var det dags för själva festen som hölls på hotellets 7:e våning. Matsalen var pyntad med ballonger, bilder på tomten, och annat som kineserna trodde hörde julen till (det märktes ganska tydligt att kineserna inte vanligtvis firar jul).
 
 

Först och främst var julbordet det mest ojuliga någonsin. Pekinganka, räkor, nudlar, vattenmelon och kycklingben tillhörde det som det bjöds på. Efter maten började själva event som tog plats uppe på scenen. Tjejen som var konferencier började skrika och hojta i mikrofonen medan filmen på projektorn bakom henne räknade ner, alla hurrade. "NU KAN ÅRETS JULFEST BÖRJAAAAA"! Skriker hon medan en man i traditionell kinesisk klädsel rullar (ja, rullar) in på scenen på rullskridskor samtidigt som han sjunger. Anna lägger lugnt sin hand på min axel och säger: "Jahapp, god jul då." Oh, the irony.
 
 
 
 

And it only gets better. Fyra halvnakna tjejer stod och slog på trummor med vatten på, skvätte på oss alla på första parkett. Dom hade också en tomte som gav ut gosedjur till barnen, en kille klädd som Lady Gaga med neonklädda bakgrundsdansare. En klassisk jul helt enkelt!
 

Sen var det dags för oss två att uppträda också, "de två utländska skönheterna" som vi blev kallade. Vi sjöng en smörig, kinesisk kärleksballad och efteråt bjöd vi på lite "Price tag". Låtarna var uppskattade, så pass att vi blev uppkallade på scenen igen. Då sjöng vi vårt lilla julmedley som vi pusslade ihop här innan julafton http://www.youtube.com/watch?v=cOBvU685FSs som även det verkade vara uppskattat. 
 
 
 
Även om det var en väldigt händelserik och intressant julafton så tror jag att både jag och Anna är rätt sugna på att vara hemma med våra familjer nästa år...
 
Jag önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! :)
 
Många julkramar, 
Ellen
Så, nu äntligen ska jag berätta om årets speech competition på Peking University. Jag blev som sagt utvald av min klass och lärare att representera Advanced chinese level 25 i tävlingen, och jag var helt ärligt pissnervös. Tävlingen började inte förrän 13:30, men jag vaknade i god tid för att öva några (tiotal) gånger till innan det var dags att bege sig till skolan.

Som vanligt när jag ska till skolan lämnade jag lägenheten för sent och insåg att jag inte skulle hinna i tid om jag tog tunnelbanan. Jag satte mig i en taxi och körde igenom mitt tal några gånger för chauffören. Han såg måttligt road ut.

Jag tror jag var lite väl nojig om tiden, nervösa Ellen var i tävlingslokalen redan 12:45. Väl framme så övade jag ytterligare några gånger och 10 minuter innan tävlingen skulle börja kom min lärare fram till mig för att ge mig sistaminuten-tips. "Ellen, det är jättejätteviktigt att du är noga med tonerna, domarna drar mycket poäng ifall tonerna är fel." Hjälp!

Jag höll mitt tal för min lärare en sista gång innan kalaset drog igång. Efteråt sa han: "Bra! Tonerna är på plats, men ändra den där näst sista meningen till "blablabla" istället". Än en gång, hjälp! Det fanns inte mycket att göra än att öva in den nya meningen.

Sen började tävlingen! Jag var nummer 7. Väntan var fruktansvärd, men sen äntligen blev det min tur. Efter några peppande kommentarer från mina klasskamrater i publiken klev jag upp på scenen och bara körde, och vet ni vad? Jag tappade inte bort mig, jag glömde inget och jag sprang inte av scenen av nervositet. Talet gick hem, folk skrattade på rätt ställen och gav mig varma applåder i slutet. Så skönt!

Någon timme senare var det dags för prisutdelningen och jag och kompisarna blev återigen nervösa. Domarna började med att kalla fram och gratulera de deltagande som inte vunnit 1:a, 2:a eller 3:e pris. Efter det ropade de upp de tre duktiga tredjepristagare. Min lärare kollade på mig och sa "bra Ellen, du är etta eller tvåa". Oh god! Sen kom domen. Jag lyckades kamma hem andra pris i tävlingen!!

Äntligen! Efter veckor av slit fick jag äntligen se resultat, jag fick äntligen en belöning och ytterligare motivation till att fortsätta jobba hårt och prestera bra i skolan. Det kändes otroligt bra!
 
                                                                      Jag och två av mina lärare

Dagen efteråt hölls den stora prisceremonin: Ett tre timmars långt program fullspäckat med bland annat dansande ryssar, en konferencier som spottade när han pratade, kinesiska barn och gamlingar som läste upp 10 dikter och några "sångare" som mimade till dramatiska kärleksballader. Just det, sen blev vi pristagare uppkallade på scenen och tog emot våra pris också.

Priset kompenserade nästan för de tre timmar som eventet snodde från våra liv... Vi fick nya touch telefoner, ett diplom, choklad och så vann vi Beida-tjocktröjor till oss själva och alla våra klasskompisar. Mycket uppskattat!

Efter ceremonin blev det finmiddag med lärare, pristagare och viktiga människor (typ headmasters över skolans olika program och avdelningar), vilket var väldigt trevligt. Efter en lång vecka fylld av nervositet och spänning var jag helt slutkörd, så efter finmiddagen var det bara att bege sig hem till sängen i Dongzhimen. 

Och nu är det dags för sängen igen.

Ha det fint!
林爱伦
Återigen har det gått alldeles för lång tid sedan jag skrev sist, vilket innebär att jag har ungefär 1000 saker jag vill berätta om. Den här gången är det allt från en stulen iPhone till frieri. Vi börjar med...
 
Tentaveckor. Hur kul låter det? De senaste två veckorna har varit fyllda med uppsatsinlämningar, tal och prov, vilket innebär många sena kvällar och många tidiga mornar för flickorna i Dongzhimen. Dagsupplägget har väl pretty much sett ut så att vi har pluggat på biblioteket (vår bästa vän), ätit (mycket) och sovit (lite) men vi har inte haft särskilt mycket tid att unna oss något kul, men nu har slitet äntligen börjat löna sig. I hanyu, vår skriftliga kurs, fick vi i uppgift att skriva en uppsats på 800 characters som handlade om "trender". Jag valde att skriva om "Människans bästa vän - mobilen". Jag hade massvis av tankar och idéer kring uppsatsen och tyckte att det var väldigt intressant och kul att diskutera mobilens roll i dagens samhälle. Men det som låter bra i huvudet är inte alltid lätt att få ut i ord, särskilt inte kinesiska ord... Som tur var fick jag lite översättningshjälp från en kinesisk kille (som senare samma vecka friade till Anna).
 
När jag hade skrivit klart min uppsats på datorn upptäckte jag dock att jag hade skrivit 300 ord för mycket. Crap. Kinesiska frierikillen hjälpte mig att korta ner uppsatsen och skickade tillbaka den till mig efteråt. Nu var det dags att börja skriva för hand! (Seriously, hur kan man kräva handskrivna uppsatser these days?). Det tog timmar, men uppsatsen lämnades in i tid. 
 
Min lärare var imponerad av min text och kom fram till mig under vår lektion och sa: "Ellen, din uppsats ska vara med i uppsatstävlingen." Jag blev jätteglad! Äntligen, lite success. Otroligt nog fortsatte veckan på samma spår. I kouyu, min muntliga kurs, var den här månadens "prov" att hålla ett tal i 5 minuter om precis vad som helst. Dagen innan provet tog jag och frugan bussen till Sanlitun, satte oss på den mysiga cafébokhandeln, The bookworm, och började funderade på what i could possibly talk about for 5 minutes. Jag sms:ade min kära vän i Åre och bad om lite tips på ett bra taltema. Förslagen jag fick var: Sverige, kärlek, glass, utekvällar, skidor, musik, tv, köttbullar, messmör, nudister, hollywood, havet, ekerö, din svenska vän Max, ölproduktion, mode, och till sist Kulturskillnader mellan Sverige och Kina. Jag valde det sistnämnda och skrev ihop ett tal om 3 väldigt typiskt svenska artighetsvanor, till exempel att man aldrig får äta den sista kakan när man fikar med svenskar, utan alltid erbjuda de andra i sällskapet att ta den sista biten, vilket oftast slutar med att ingen äter den. Det var kul!
 
Ännu roligare var att min klass och min lärare gillade mitt tal och utsåg därför mig till klassrepresentant för årets speech competition som hålls den här veckan på universitetet. AAH! LÄSKIGT, men som sagt kul! Egentligen ville jag inte vara med i tävlingen, jag har sett hur tävlingarna har gått till tidigare och det verkar vara skitläskigt. Så mycket press! För det första är alla som deltar jätteduktiga, men det läskigaste är att domarna kommer ställa en fråga till varje tävlande, rakt upp och ner uppe på scen. Jag förväntas förstå denna fråga och svara... hjälp. Men det får gå som det går, det enda jag kan göra är att förbereda mitt tal och sen bara verka cool, så det ska jag göra. I'll let you know hur det går på torsdag! 
 
Förra veckan var alltså helt otrolig, jag blev utvald att representera både min hanyu class och kouyu class i årets kinesiskatävling, OCH för att inte glömma så skaffade jag och Anna Facebook, lycka! Mitt i all extas och lättnad så händer nåt sjukt. Onsdag morgon 06:00, mitt alarm ringer. Jag trycker på snooze. Klockan sju vaknar jag igen och inser att jag kommer bli sen till min lektion som börjar 8, så jag tar mig upp ur sängen, hoppar in i duschen, drar på mig kläderna och springer till tunnelbanan med te-termosen i högsta hugg. Jag kommer fram till East gate of Peking university kl 8.02, lämnar den svettigt varma tunnelbanan och går ut i kylan. Jag tar ut händerna ur mina jackfickor för att vira min långa halsduk runt halsen. När jag stoppar ner händerna i fickorna igen märker jag hur något är borta. "Helvete! Min iphone! Men hur, var, när, glömde jag den på tunnelbanan?, hur kunde jag vara så korkad?!". Samtidigt som alla tankar snurrar runt i mitt huvud hör jag hur en ung tjej på cykel ropar "Han tog hennes telefon, han tog hennes telefon!". Pratar hon om mig? Min reaktionsförmåga var så sjukt långsam, jag förstod ingenting. Vad händer?! Då går en man fram till telefontjuven, tar tillbaka iPhonen och ger den till mig. Tusen tack, tack så otroligt mycket! säger jag till tjejen på cykeln som sedan cyklar vidare. 
 
Hur i...?! Medan jag satte på mig min halsduk blev jag bestulen på min iphone, som jag 6 sekunder senare fick tillbaka. Jag var i chock. Jag kan fortfarande inte förstå att det hände, eller hur sjukt lycklig jag var att den där snälla kinesiska tjejen på cykeln såg vad som hände och sa till. Men vad är väl en vecka i Peking utan lite drama?  Tack igen, cykeltjejen! 
 
Under vinterkylan har både jag och Anna gått och blivit förkylda, och vi låter numera som män när vi pratar. Eller ja, igår när jag fortfarande hade min röst kvar lät vi som män, nu låter jag inget alls. Ikväll ska jag kurera mig inför taltävlingen på torsag, så nu är det dags för en film, te med ingefära och kanske en smaskig chokladbit. 
 
Ta hand om er, så hörs vi snart igen!
 
Kramar
Allen the man 
 
 
...och snön ligger stilla på biltaken utanför vårt hus. Stilla är väl kanske att ta i, under det senaste dygnet har en mindre trevlig storm dragit över Peking och träd ligger nu lite var som helst på gatorna. Tänka sig att det blev kallt så fort. För exakt en vecka sedan sprang jag omkring på Beidas kulturfestival iklädd enbart min folkdräkt och njöt av höstvärmen. Downhill from there, säger jag bara... I Kina har dom ett sjukt system, staten bestämmer ett datum då värmen sätts på i alla hus, vilket vanligtvis är i mitten av november. Detta innebär att jag och Anna den senaste veckan har behövt klä på oss dubbla lager av både tröjor och byxor samt dragit fram mössa, vantar och halsduk och kurat ihop oss under filtar i myssoffan. Vi är väldigt tacksamma att kinesiska staten bestämde sig för att sätta på värmen några dagar tidigare i år, annars hade vi frusit ihjäl under nattens storm. 
 
Den här helgen har varit så fantastiskt lugn och skön, jag tror att vi båda behövde lite rehabilitering från förra helgens hektiska aktiviteter. I fredags efter skolan åkte jag och en kompis till Beijing Zoo, som jag faktiskt aldrig har besökt tidigare, vilket var både kul och sorgligt. Vissa av djuren hade det rätt okej med grönska och stor yta att springa och leka på, medan andra inte hade det lika bra. Efter att sett giraffer springa fritt med sina familjer på en stor savann i Tanzania var det fruktansvärt att se dom lunka fram i en liten inhängnad hage i ett förorenat Peking. 
 
Pandorna var i alla fall sjukt gulliga. Två av dom låg och sov och två var näst intill begravda i varsinn hög av bambublad och försökte äta sig ut. Efter zoo-äventyret åkte jag hem till min älskade roommate, vi åt god hämtmat från vårt favvoställe nere på gatan med alla mat- och fruktstånd och sen såg vi ett otroligt blodigt avsnitt av Game of Thrones. Efter det blodiga avsnittet unnade vi oss ett väldigt oblodigt avsnitt av Mad Men och till det varsinn kopp varm choklad. Friday night well spent! 
 
Igår, lördag, tog vi oss en tripp till den svenska ambassaden, även kallad IKEA. Eftersom vintern har kommit var det dags att köpa ett duntäcke till stackars Anna, som fram tills nu har sovit med 4 filtar på sig varje natt. Vi utökade även vår ljussamling och käkade en god köttbullelunch med mandelkaka till efterrätt innan vi begav oss till himmelriket - shoppen vid utgången! We went crazy på köttbullar, lussebullar, lingonsaft, flädersaft, krusbärssylt, snaps och kanelbullar. MUMS! 
 
Efter vi hade packat upp och packat in våra nyinköpta varor tog jag mig en sväng till Sanlitun för att unna mig lite pedikyr och manikyr. Jag kände mig väldigt fräsch och ren när jag klev ut från salongen, men möttes av en unpleasent surprise när jag gick utanför marknadens dörrar. Regn. Damn it. Så fort den första regndroppen faller från himlen i Peking finns det inte en enda ledig taxi i stan. Jag började gå mot busshållplatsen men upptäckte att det inte fanns en chans att jag skulle få plats på den trånga bussen som körde förbi. Med paraplyt i högsta hugg och halsduken uppdragen över huvudet började jag min långa vandring hem till DongZhimen. Efter ungefär 10 minuter i den kalla blåsten var mina tights genomblöta och mina nyfixade fötter badade redan i det kalla vattnet i mina skor. Värd pedikyr, liksom. Efter 35 minuter kände jag inte längre mina tår eller fingrar, men lyckades envist få upp min mobil ur handväskan och ringde Anna. "Anna!!! Jag dör nu! Det är kallt, och det är blött, men jag tror jag ser ljuset, jag tror jag ser Raffle City! Jag är hemma om 15 minuter!". När jag kom hem stod maten redan på spisen och flickan hade lagt ut en handduk på golvet i hallen som jag fick stå på. Jag kramade ur vattnet ur mina tights, strumpor och klänning innan jag hängde upp dom på tork och drog sedan på mig torra, varma kläder. Maten var varm och god, och Mad Men avtsnittet vi såg gjorde mig rätt varm det med. 
 
Anna gick upp tidigt i morse och började plugga, flitig den där tjejen, och runt 11-tiden drog hon iväg till Wudaokou där hon mötte Polly för en study session. Jag vägrade dock lämna hemmet innan det slutat regna. När vädret hade lugnat ner sig åkte jag till Dawanglu station där jag mötte Anna, Jonathan, Max och Hanna för en riktigt mysig, typisk svensk, fika. Det var superdupermysigt, och det är synd att dom lämnar Peking så snart. Eftersom stackars Jonathan åkte på en fruktansvärd matförgiftning och fick spendera två dagar med dropp och äcklig mat på sjukhus har vi inte kunnat umgås så mycket. Buhu! Men vi är väldigt glada att han lever och att han har återfått sin solbrända färg i ansiktet. 
 
Den här söndagskvällen fortsätter i helgens anda, väldigt lugn, många koppar te och varm choklad. Kanske får man till och med unna sig en kanelbulle... 
 
Puss och kram, ha en fantastisk söndag! 

Peking-Ellen
Hej kära vänner! 
 
Äntligen är disken ren, lägenheten städat, teet upphällt i min tekopp, tvätten i tvättmaskinen, håret nyduschat och myskläderna är på - Med andra ord, jag är redo att blogga! 
 
Det har hänt så mycket sedan sist, även om det bara har gått en dryg vecka, så jag vet knappt var jag ska börja. Kronologisk ordning verkar dock logiskt, så jag börjar med att berätta om vår väldigt intensiva, men fantastiska, söndag förra helgen. 
 
Varje år anordnad Peking University en supersatsig 国际文化节 (hur översätter jag det?)... Just det! Internationell kulturfestival!! Utanför Beidas stora teater finns en stooooor tom yta (tänk Plattan) där det sattes upp en megastor scen och kring scenen stod bås som representerade each country. Jag och Anna steg upp runt 6-tiden i söndags morse, åt frukost, satte på oss våra folkdräkter och drog iväg till skolan för att börja förbereda vårt svenska bås. Båsen pyntas enligt olika teman varje år och i år handlade om The Global Dream och Working Together for a Better Future eller något i den stilen. Jämställdhet ploppade upp i våra hjärnor och smackade därför upp en fet bild på Reinfeldt med dammsugaren i högsta hugg på en av väggarna i båset. 
 
Det var kallt och stressigt när vi först började jobba på morgonen, men under dagens gång blev allt bara bättre och bättre. Solen började skina, människor började rulla in, kineserna älskade pepparkakorna vi bjöd på, och det bästa: vårt bås hade i år utsikt mot scenen så vi kunde se när koreanerna uppträdde med Gangnam Style - Dagen var en succé! Även jag och Anna lyckades ta oss upp på scenen och uppträdde med "Uti vår hage" och ett svenskt medley som vi två snickrade ihop härom veckan, vilket var väldigt kul. Dagen i ära hade jag 3 goa svenskar på besök, Jonathan, Hanna och Max, som kom för att kika på vårt framträdande. 
 
När festivalen avslutades runt fyratiden fylldes scenen med elever som glatt vevade med sina flaggor samtidigt som de dansade till Gangnam style som, såklart, spelades på högsta volym. Jag stod borta vid det svenska båset och önskade att även jag var på scenen, men nöjde mig med att kolla på hur kul dom andra hade det genom min kameralins. Bryggan i låten kommer och flaggorna vevar nu mer än aldrig förr, folk sjunger med och gör sig redo för refrängen som till slut kommer och alla blir som galna; hoppar, sjunger, skriker, dansar, men mitt i all extas slutar alla plötsligt veva, musiken stängs av och allt blir tyst. "Vad tusan?" tänkte jag. "Hur kan dom stänga av musiken när vi precis kom till låtens bästa del?!" Jag rör mig närmre scenen och upptäcker till min förvåning att det inte finns någon scen -  hela kalaset brakade sönder! 
 
Eleverna som alldeles nyss jublat på scenen försökte nu kravla sig ut ur kaoset. Det var helt sjukt! Jag rörde mig ännu närmre scenen och ringde oroligt mina kompisar som varit uppe och dansat för att se att alla var okej. Det var dom, men mitt på scenen låg en avsimmad tjej som blev förd till sjukhuset. Lite senare samma kväll pratade jag med en av hennes kompisar som glatt kunde meddela att inget var brutet och att allt var lugnt. PHU! Kort och gott; En fantastisk dag med ett kaotiskt avslut som lyckligtvis slutade bra. 
 
När alla elever klättrat ut från scenen och tjejen var förd till sjukhus var det dags att packa ihop för dagen, och för mig och Anna var det dags att bege oss till dagens nästa event, nämligen idoltävlingen. Förra året var vi, som ni kanske redan vet, med i en idoltävling som skolan arrangerade och lyckades med hjälp av Erato och våra green bean paste-lådor ta hem första pris. Therefore blev vi erbjudna att vara domare i årets tävling samt uppträda med ett nytt lådnummer, och vi tackade självfallet ja! Vi gjorde vår soundcheck så fort vi kunde, såg till att bordet, stolarna och våra gröna lådor var på plats, och begav oss sedan iväg till Paradiso för varsinn extremt välförkänt kaffe. 
 
Det var väldigt kul att, för omväxlings skull, sitta i domarstolen och inte vara uppe på scenen och framträda (även om det spratt som tusan i benen när vi fick höra deltagarna sjunga. Vi ville ju också upp!). Det var också riktigt lärorikt, vi såg liksom allt på ett helt annat sätt och började tänka på deltagarnas utrstrålning, känsla, självkänsla, hållning, just to mention a few things, vilket gjorde att både jag och Anna blev mer medvetna om vad vi själva måste jobba på inför framtida framträdanden. Våra svenska besökare var så gulliga och kom och lyssnade på vårt nummer, men eftersom hela tävlingen hölls på kinesiska så tror jag inte att det var sådär superkul. Det är i alla fall Jonathan som är ansvarig för den tjusiga filmen av vårt framträdande som ligger på youku.com (http://v.youku.com/v_show/id_XNDY5ODgzMDA0.html), så det tackar vi för. 
 
Kvalitén på deltagarnas framträdanden i årets tävling var väldigt varierad måste jag säga. Vi såg allt från blyga tjejer som sprang av scenen innan låten ens var slut till en Gangnam kille som sprang av scenen för en helt annan anledning, nämligen för att flirta med publiken. Det funkade och han utsågs till årets vinnare av PKU idol. 
 
När den extremt långa tävlingen var över fotades och firades det uppe på scenen (en scen som faktiskt höll hela kvällen). Det var så kul att prata med alla efteråt, framför allt med våra gamla vänner från förra året. Två av mina klasskompisar kom och lyssnade också, Youli och Yuka, världens sötaste japanskor som jag är ganska säker på att jag har berättat om tidigare. Efter tävlingen sprang dom fram till mig och skrek "Ellen vi älskar dig!". Man kan inte annat än älska dom. 
 
Efter en extremt händelserik dag satte sig två glada men otroligt trötta tjejer i en taxi och begav sig hem till sitt älskade DongZhimen och sov bättre än aldrig förr. 
 
Nu blev det här ett väldigt långt inlägg, det blir lätt så när jag inte skriver på länge (och när jag egentligen har andra viktigare saker att göra, typ som att plugga). Nu vet ni i alla fall hur kaotisk en söndag kan vara i Peking! 
 
Also, jag vill gärna dela med mig av lite bilder från festivalen, men tekniken verkar inte vara på min sida idag så det får bli en annan gång. 
 
Until then, ta hand om er! 
 
Ellen 
Kära läsare, 
Jag ber om ursäkt för min frånvaro på bloggen, men meddelar härmed att jag är tillbaka. Ett tag i alla fall. Fram till nästa tentaperiod, det vill säga. 
 
Som ni vet åkte jag, Anna, Eileen (tysk kompis som har ett intership på Volkswagen) och Sam (engelsk kompis från Oxford) och reste under The Golden Week. Resan var fantastisk och välbehövd! Under 2 dagar strosade vi runt bland de fina kanalerna i SuZhou, största staden i Jiangsuprovinsen i östra Kina, och begav oss därefter till Shanghai där vi levde loppan i 4 dagar. Det var väldigt skönt att komma bort, även om det vi gjorde mest var att dricka kaffe och äta riktigt god mat. 
 
 
Något av det mysigaste i Kina är tebutikerna. När vi promenerade runt i Suzhou under vår första dag fick Sam syn på en liten tebutik och vi gick in för att kika lite. Där inne jobbade en otroligt söt dam i 50-årsåldern som välkomnade oss och erbjöd oss att slå oss ned kring hennes tebbord och dricka lite te. Vi satt där i nästan en hel timme och bara pratade, drack massvis av te och fick lära oss om både te och SuZhou. Eileen, som är i Kina och gör ett internship, har ju dock inte läst någon kinesiska så för henne var tebesöket inte lika givande som för oss andra, så efter en timme lämnade vi den lilla testugan och den söta tegumman bakom oss. 
 
 
Jag gillade SuZhou, väldigt annorlunda från de stora skyskraporna och den galna trafiken i Peking. Det hände dock inte så mycket i den "lilla" staden (som fortfarande har en befolkning större än Sverige), så när vi kom till Shanghai, som bara var en 20-minuters tågresa där ifrån, var vi alla väldigt glada och taggade! 
 
Vår första dag i Shanghai var helt otrolig. Vi började dagen med att äta en god lunch på ett museum, därefter besökte vi en marknad i The French concession district där vi bodde och vi lyckades hitta några fina småprylar. Dagen blev bara bättre, det blev dags för middag! Sam, som har varit i Shanghai ett antal gånger tidigare visste om alla fantastiska restauranger och barer, så han tog oss till ett ställe som kom att bli vår himmel: Sichuan Citizen. Vi åt mumsig mat och beställde in 4 stycken Basil Drops (definition: Den godaste drinken jag någonsin har smakat). Tack vare denna ljuva drink kom vi tillbaka till Sichuan Citizen varje kväll under vår Shanghaivistelse. Efter de utsökta drinkarna (jag längtar tillbaka sååå när jag sitter och skriver om dom) tog Sam med oss till en rooftop bar med utsikt över Shanghais skyline där vi drack varsinn espresso och åt feta, men goda, efterrätter. Vi rullade hem den kvällen...
 


 
Resan fortsatte dock på samma spår. Varje morgon började vi med att vi letade efter ett bra frukostställe där vi drack kaffe och fick i oss onyttiga pannkakor eller omeletter. Under dagarna besökte vi bland annat ett propaganda museeum och åkte även upp i en av de höga skyskraporna (föroreningarna var dock ivägen för svindelupplevelsen). Många kaffepauser, mumsiga middagar och sen var våra älskade Basil Drops - En otrolig resa helt enkelt! 
 
Efter vår resa var det dags för terminens första tentaperiod, vilket är anledningen till the less of activity här på bloggen. Nu är tentorna äntligen över och vi firade förra helgen med en stor middag med härliga människor från Beida. Idag är dock lilla jag hemma och snyter mig och huttrar, jag antar att det är en efterstress-förkylning såhär efter en intensiv provvecka. Vilken tur att jag har kvar så många roliga kinesiska piller från förra året! 
 
 
Dags att fortsätta fördriva sjuktiden med Sex and the city och Ted talks!
 
Massa kramar, 
 
Ellen